Tanzania

Några dagar i Mwanza, Tanzania väckte en massa tankar i mig. Jag har haft det rätt klart att vi har det bättre hos oss, att vår ”levnadsstandard” är klart högre än deras. Men nu har jag börjat fundera på vad som riktigt definerar ”levnadssstandard” och framförallt att vara lycklig.

Vi träffade där lokala stadsplanerare och andra tjänstemän. Det var mycket intressant att höra hur land där planeras, och framförallt inte planeras. 75% av människorna bor på oplanerade områden, i mer eller mindre slumområden. Det är mycket vanligt att folk har elektricitet bara stundvis, eller inte alls, men det här är inget som tycks bekymra dom så värst mycket. Vatten är det också lite si-och så med, och avlopp finns bara utbyggt på vissa områden.

Skall inte nu gå så mycket in på detaljer om byggande och enerigsystem där, det sparar jag till jobb-raporten :) . Sista dagen åkte vi runt och tittade på olika områden som dom skall utveckla till nya bostadsområden. Första området var nu ett slumområde. Det skall byggas om till ett “bostadsområde för medelinkomsttagare”. Åtminståne jag associerar slumområden starkt med något mycket negativt och folk som har det dåligt. I det här området hade folk själva byggt sina hus, de hade endast på vissa ställen el och vatten. Däremot fanns det en liten butik som sålde mobiltelefoner, och det hade också så gott som alla, flera stycken dessutom. Alla mänskor jag såg var glada, de skrattade och pratade glatt med varandra, skötte i lugn takt sina sysslor. Barnen hjälpte till med sysslorna och sprang glatt omkring här o där. Det berättades åt oss att de flesta har jobb och jobbar i centrum, som är på gångavstånd därifrån. Här betyder gångavstånd mera än våra 500m. 2-3 km är helt normalt att gå till jobbet. Och ingen klagar, det är fullständigt normalt. Kan ju passa på att påpeka att folk såg friska och välmående ut, mycket få överviktiga såg jag.

Vid ett annat områden såg vi skolbarn som gick hem från skolan. Vet inte hur lång väg de hade, men vi körde rätt långt längs med samma väg och ingen skola såg jag till, så de gick nog en bra bit. Och de skrattade och lekte medan de gick. Vi såg små barn som bar på olika grejer som de antagligen höll på att bära hem. Och så reagerade jag på att man såg mycket små barn (kanske 4-6 åringar) som rörde sig utan vuxna. Ingen nöd tycktes de gå på dom, störra barn var ofta med dem, de skötte om varandra ren från små.

Det är vanligt att man sköter sina släktingar om det behövs, nån kanske har sina syskons barn boende hos sig om det behövs. Föräldrarna sköter man ju naturligtvis om (våra värdar förstod inte alls vad vi menade när vi frågade om saken). Det är för dem en totalt främmande sak att leva ensam. När vi berättade att det i Finland finns allt fler mänskor som lever ensamma så kunde dom bara skratta! “Vadå ensamma?? Vad menar ni?” undrade dom.

Är rätt så övertygad om att vi alla borde leva där en tid för att lära oss ett och annat. Och faktum är också att deras ekologiska fotavtryck är en bråkdel av vårt, vilket i och för sig inte var så stor överaskning. Men att vår “levnadsstandard” är mycket högre än deras, det tycker jag att man kunde ifrågasätta. Åtminståne verkade dessa människor mycket lyckligare än folk man ser här på våra gator. “Lycka” är väl inte ett kriterie av levnadsstandard, men kanske det borde vara det?

Sätter upp bilder här bara jag hittar sladden för att tömma kameran :)