Marathon

4.17.41 stannade klockan på när jag SPURTADE i mål på Stockholms stadion :) Nytt rekord, med 24 min förbättring, jeei :) Det var igen en intressant och spännande tur, med en massa små demoner att övervinna inom sig själv. Att fortsätta trots smärta i benen och utmattning, det bygger säkert karaktär..hehe :)

Evenemanget är verkligen fantastiskt, folk som hurrar längs med hela vägen, att springa med 20 000 andra "dårar" och utbyta några ord på vägen med andra, det ger en viss samhörgihets känsla. Träffade på vägen en gubbe som jag kände igen från tidigare år, han hade en lite speciell klädsel, därför kände jag igen honom. Så vi växla några ord, han påstod att han mindes mig också, men jag tror nog att han bara sa det :)

Nu är benen sjuka och hjärnan känns som "mossa". Intressant hur ens tankeverksamhet är kopplat till den fysiska kroppen!

Hade intressant resa till Stockholm. Vårt flyg på fredagkväll blev inhiberat och det såg ut som om det inte skulle bli nåt Stockholm alls för vår del, alla flyg var nämligen fullbokade. Men så kom min kära man på att kolla om vi kunde åka från Åbo, och där fanns det plats. Hade 2 h på oss att ta oss dit och på planet, hann som tur. Funderade då på hur man antar att allt skall gå enligt planerna, hur man planerar det så tight att större förseningar rubbar ens "liv" totalt :) Borde kanske planera med lite större marginal och på såvis ha det lite mindre stressigt.

Nu skall jag njuta av att vara hemma några veckor, har varit lite mycket flyg och fläng på siståne. Frågade Ida vad vi skall göra på lediga torsdagen, och hon hade ett perfekt svar "vi ska sova länge o bara slappa" :)

Tanzania

Några dagar i Mwanza, Tanzania väckte en massa tankar i mig. Jag har haft det rätt klart att vi har det bättre hos oss, att vår ”levnadsstandard” är klart högre än deras. Men nu har jag börjat fundera på vad som riktigt definerar ”levnadssstandard” och framförallt att vara lycklig.

Vi träffade där lokala stadsplanerare och andra tjänstemän. Det var mycket intressant att höra hur land där planeras, och framförallt inte planeras. 75% av människorna bor på oplanerade områden, i mer eller mindre slumområden. Det är mycket vanligt att folk har elektricitet bara stundvis, eller inte alls, men det här är inget som tycks bekymra dom så värst mycket. Vatten är det också lite si-och så med, och avlopp finns bara utbyggt på vissa områden.

Skall inte nu gå så mycket in på detaljer om byggande och enerigsystem där, det sparar jag till jobb-raporten :) . Sista dagen åkte vi runt och tittade på olika områden som dom skall utveckla till nya bostadsområden. Första området var nu ett slumområde. Det skall byggas om till ett “bostadsområde för medelinkomsttagare”. Åtminståne jag associerar slumområden starkt med något mycket negativt och folk som har det dåligt. I det här området hade folk själva byggt sina hus, de hade endast på vissa ställen el och vatten. Däremot fanns det en liten butik som sålde mobiltelefoner, och det hade också så gott som alla, flera stycken dessutom. Alla mänskor jag såg var glada, de skrattade och pratade glatt med varandra, skötte i lugn takt sina sysslor. Barnen hjälpte till med sysslorna och sprang glatt omkring här o där. Det berättades åt oss att de flesta har jobb och jobbar i centrum, som är på gångavstånd därifrån. Här betyder gångavstånd mera än våra 500m. 2-3 km är helt normalt att gå till jobbet. Och ingen klagar, det är fullständigt normalt. Kan ju passa på att påpeka att folk såg friska och välmående ut, mycket få överviktiga såg jag.

Vid ett annat områden såg vi skolbarn som gick hem från skolan. Vet inte hur lång väg de hade, men vi körde rätt långt längs med samma väg och ingen skola såg jag till, så de gick nog en bra bit. Och de skrattade och lekte medan de gick. Vi såg små barn som bar på olika grejer som de antagligen höll på att bära hem. Och så reagerade jag på att man såg mycket små barn (kanske 4-6 åringar) som rörde sig utan vuxna. Ingen nöd tycktes de gå på dom, störra barn var ofta med dem, de skötte om varandra ren från små.

Det är vanligt att man sköter sina släktingar om det behövs, nån kanske har sina syskons barn boende hos sig om det behövs. Föräldrarna sköter man ju naturligtvis om (våra värdar förstod inte alls vad vi menade när vi frågade om saken). Det är för dem en totalt främmande sak att leva ensam. När vi berättade att det i Finland finns allt fler mänskor som lever ensamma så kunde dom bara skratta! “Vadå ensamma?? Vad menar ni?” undrade dom.

Är rätt så övertygad om att vi alla borde leva där en tid för att lära oss ett och annat. Och faktum är också att deras ekologiska fotavtryck är en bråkdel av vårt, vilket i och för sig inte var så stor överaskning. Men att vår “levnadsstandard” är mycket högre än deras, det tycker jag att man kunde ifrågasätta. Åtminståne verkade dessa människor mycket lyckligare än folk man ser här på våra gator. “Lycka” är väl inte ett kriterie av levnadsstandard, men kanske det borde vara det?

Sätter upp bilder här bara jag hittar sladden för att tömma kameran :)